Teknisk Dykning

Från dykopedia

Hoppa till: navigering, sök

Innehåll

1 Vad är teknisk dykning?
2 Historia
- 2.1 Forntid
- 2.2 Dåtid
  - 2.2.1 Teknisk dykning i Norden
  - 2.2.2 Teknisk dykning i Sverige
3 Utbildning
4 Utrustning
5 Grottdykning

Vad är teknisk dykning?

Enkelt uttryckt är teknisk dykning, dykning med tak över huvudet.Taket kan vara i form av:

Dekompressionstak. Dvs direktuppstigning är inte möjlig.
En fysisk miljö med ett faktiskt tak över huvudet, t.ex, inne i vrak, under is eller grottdykning.

Man brukar också koppla teknisk dykning till dessa underpunkter:

Dykning djupare än gränserna för normal sportdykning (med gasval som minskar djupberusningen).
Teknisk dykning brukar också innehålla gasbyten under dykets gång.

Teknisk dykning kostar pengar, och det är något som man måste vara medveten om innan man börjar. Det är inte bara kursen som kostar utan inköp av mer utrustning, service, gas osv. Det drar iväg och det måste man tänka på, för det är inte så kul att gå en kurs för 10 000kr och sedan inte har råd att göra den typen av dyk.

Historia

Forntid

Uttrycket teknisk dykning är äldre än många tror. Följande stod att läsa i Sjöfartsmuseets i Göteborg årsbok Unda Maris 1949: Dykning och sjöhistoriskt fältarbete av Jerker Lundell:

Dykarklubben (GADK) fyller en icke ovesäntlig uppgift genom att tillvarataga och förnuftigt inrikta ungdomens växande intresse för teknisk dykning och bedriver säskild skolverksamhet med praktisk och teoretisk provavläggning. Här ses juniorernas representant klar för nedstigning med en fransk luftautomat. Apparaten består av en 3 l:s lufttub med hängsleanordning, reduceringsventil, manometer och ansiktsmask av gummi. Den medger c:a 15 minuters vattenvistelse vid ett behållartryck på 150 atö. Dykaren reglerar själv lufttillförseln och är i det närmaste pelagisk. På grund av den ringa vikten blir han oförmögen till tyngre arbete och förlorar dessutom stora mängder kroppsvärme till det omgivande vattnet. Denna scaphandre autonome breveté är emellertid oöverträffad som utbildningsapparat och förmedlar i huvudsak klubbdykarnas första betydelsefulla vattentrim. Observera den impopulära säkringslinan, obiligatoriskt föreskriven vid alla klubbdykningar.

Dåtid

Människan har alltid haft en drivkraft att bryta gränser och sportdykningen utgör inget undantag. När dykningen började forma sig till den etablerade fritidsaktivitet den är idag, så skedde detta genom att utbildningsorganisationerna utformade regelverk och riktlinjer för hur sporten borde utövas. Syftet var främst att tvätta bort stämpeln av "dödssport" och istället framhäva dykningen som en allemanssport. De dykare som ändå ville genomföra dyk utanför de etablerade gränserna fick finna sig att göra detta i skymundan.

I det tysta kom den tekniska dykningen att avancera långsamt. Med få möjligheter till intryck och utbildning så skedde utvecklingen genom trial & error, med ibland fatala resultat som följd. Dödsolyckorna bidrog till den etablerade dykvärldens syn på teknisk dykning som en ansvarslös dårskap som hotade sportens anseende bland allmänheten.

1986 hade dock den tysta utvecklingen nått den sk. kritiska massan och detta år grundade Dick Rutkowski den första tekniska dykorganisationen IAND, International Association of Nitrox Divers. De bedrev som första organisation nitroxutbildning för rekreationsdykare. När senare Tom Mount tillträdde som VD 1991 så utvidgades verksamheten till att även omfatta trimixutbildningar och som en följd ändrades namnet till det idag kända IANTD.

I början av 1990-talet började den tekniska dykningen på allvar ge sig till känna. 1991 kom första numret av tidningen Aquacorps ut, som riktade sig direkt till den tekniske dykaren. Internet var ett annat medium som genom diskussionsgrupper, mailinglistor och hemsidor bidrog till kunskapsspridning bland alla de dykare som ännu inte "kommit ut ur garderoben". Den etablerade dykvärldens syn hade dock inte förändrats och inför DEMA-mässan 1992 hotade mässledningen att utestänga varje utställare som erbjöd någon form av nitroxdykning. Efter protester från IANTD och ANDI hävdes dock bojkotten, men DEMA lät dock trycka en varningstext i mässprogrammet där besökaren varnades för farorna med att använda nitrox tillsammans med sportdykarutrustning. Texten fick dock omvänd verkan och bidrog istället till att nitrox blev det nya samtalsämnet på allas läppar.

Sakta men säkert började dock den etablerade dykvärlden att ge med sig och idag har i stort sett samtliga utbildningsorganisationer någon form av teknisk, eller nitroxutbildning på programmet.

Teknisk dykning i Norden

Till de främsta nordiska pionjärerna inom området blandgasdykning räknas sällskapet Norsk Teknisk Dykkekrets (NTD). 1990 genomförde NTD dykningar till vraket "D/S TINN" på 102 m med hjälp av heliox, ett för den tiden mycket kontroversiellt projekt.

Teknisk dykning i Sverige

Den tekniska dykningen kom på allvar till Sverige i mitten/slutet av 1990-talet. Detta till stor del med hjälp av organisationen BSTD.

Utbildning

Att tänka på vid val av utbildning

Att välja vilken utbildning man ska gå kan vara mycket svårt. Det finns många organisationer och många kurser är likartade.

Är du redo?

Vad krävs?
Når du upp till förkraven?
Ju bättre förberedd du är desto bättre kommer kursen gå.

Har du råd?

Teknisk dykning kostar pengar, och det är något som man måste vara medveten om innan man börjar. Det är inte bara kursen som kostar utan inköp av mer utrustning, service, gas osv. Det drar iväg och det måste man tänka på, för det är inte så kul att gå en kurs för 10 000kr och sedan inte har råd att göra den typen av dyk. För man måste hålla igång för annars så tappar man sina kunskaper och färdigheter lätt. Teknisk dykning kräver tid, engagemang och pengar. Tråkigt men sant.

Instruktören

Instruktören är den viktigaste delen av en kurs. Ingen instruktör är exakt som en annan. Hur ska man då kunna välja?

Fråga vad instruktören har för erfarenhet och hur denne själv dyker. Är instruktören aktiv inom området ?

En grottinstruktör som aldrig dyker grottdykning privat är inte speciellt mycket att hänga i granen i jämförelse mot en som faktiskt gör det. Motsvarande gäller naturligtvis andra former av dykning.

Fråga gamla elever som har gått kurs för instruktören i fråga hur det var.

Värt att tänka på här är att vissa techelever tenderar att bli "kära" i sina techinstruktörer. Många tycker (utan erfarenhet) att just deras instruktör är världen bästa. Det kan ibland ta absurda proportioner.

Fråga därför gärna någon som har gått fler kurser och som har gjort det för olika instruktörer. Denna har nog ett lite större perspektiv än en nycertad, särskilt om hon har dykt i olika miljöer utöver kurserna.

Utbildningen

Vad ingår?

Är det två dyk eller tjugotvå? Vad ska man göra på de olika dyken?

En bra instruktör kan redogöra vad som ska göras och när.

Antal elever?

Hur många elever kommer det att vara med på utbildningen. Tänk på att du vill ha så många personliga tips som möjligt under UV-delen av utbildningen samtidigt som tiden är begränsad.

Vilken kurslitteratur skall användas?

Många instruktörer använder sig av fler böcker än de som står i kursens standards. Genom att titta på kurslitteraturen så kan du får en bättre bild av vad som tas upp på kursen.

Vilken organisation?

Valet av organisation är sekundärt, det är instruktören som är det viktiga. Men är man motståndare till DIR så kanske man inte ska välja GUE osv. Värt att tänka på är att ingen organisation är perfekt och det är instruktören som skall fylla luckorna.

Utbildningsorganisationer

Det finns flera organisationer som kör techutbildning på olika nivåer. Här är några:

TechKurser

Utrustning

Skillnaden mellan "vanlig" och "teknisk" dykutrustning är i bland endast storleken på flaskorna. Många utrustningsdetaljer som ursprungligen uppstod inom grottdykning har sedan via "teknisk dykning" kommit den vanlige dykaren till del. Se även konfigurationer.

Grottdykning

se Grottdykning